Snooker

I onsdags kväll gav jag mig då alltså ut till Wembley Arena (och det är alltså inte den gigantiska fotbollsstadion, utan en mindre inomhusarena bredvid) för att titta på snooker. Redan för ett år sen, när jag just hade flyttat hit, funderade jag på att gå och se på nån match i Masters, men då var det så mycket annat, så det blev inget av det. Nu var det då alltså hög tid. Från början hade jag ju tänkt gå och se finalen, men dels är den mer än dubbelt så dyr, och framförallt är transporterna lite knepiga på söndag då den går (diverse användbara tunnelbanesträckor som är stängda över helgen), så det här blev ett bra alternativ.
Matchen var mellan Graeme Dott och Stephen Lee. Min förhandsgissning låg väl på att Dott skulle vinna det hela då han är betydligt mer meriterad (bland annat är han f.d. världsmästare) och han hör dessutom till de spelare jag tycker rätt så bra om.
Det var inte jättemycket folk där (kring 200 skulle jag gissa). Mitt i arenan stod då ett snookerbord och runt omkring fick man sitta. Efter de uppenbara uppmaningarna att slå av mobiltelefoner och att man inte får ta kort eller prata under matchen så kom spelarna in.
Matchen började väldigt bra för Dott som vann de 3 första framen (och gjorde ett century (mer än 100 poäng i en "omgång vid bordet") i frame 2). Nu började man ju hoppas att Lee skulle vinna nåt frame här så det skulle bli lite spänning i matchen och inte bli en total utklassning. Lee lyckades då ta hem nästa frame och sen var det paus. Efter pausen så vann Lee första framet så nu var ställningen 3-2 till Dott. Efter detta vann Dott två raka fram och hade 5-2 (matchen var bäst av 11 frame) så nu behövde han bara ett frame till för att säkra segern. Med tanke på att Dott hittills hade spelat betydligt bättre än Lee, så kändes det ganska säkert. Men så vann Lee ett frame... och ett till... och ett till... Och så var det 5-5. Dott hade haft ett antal möjligheter att vinna som han hade sjabblat bort på onödiga misstag. Nu kände jag mig inte alls så säker på att han skulle vinna längre, för tappar man en sån där ledning så blir det ju väldigt psykiskt tungt och då är det svårt att spela bra snooker. Dott började dock det avgörande framet bra och fick flyt och kom upp i 61 poäng i ett break när han lyckades hamna i en jobbig situation som gjorde att han inte kunde sätta nån mer boll. Han hade behövt ett par röda bollar till för att ta hem det hela. Nu blev det en ganska spännande upplösning på matchen och båda spelarna hade möjligheter att vinna som de missade på. Till slut vann dock Stephen Lee och en mycket besviken Graeme Dott lämnade snabbt arenan.

Snooker är en intressant sport. Jag gillar att se det på TV (framförallt då på Eurosport, med Kim Hartvik som kommentator... det är gräsligt att de tagit bort Eurosport ur grundutbudet på kabeltv...), men hade ju aldrig sett det live tidigare. Eftersom det väldigt mycket handlar om att vara fokuserad på stötarna för spelarna så måste publiken vara väldigt tyst. De ljud man hörde under ett frame var:
* Ett lågt bakgrundssurr från luftkonditionering och belysning.
* Ljudet från kön och bollarna när nån gjorde en stöt.
* Nu och då nån som hostade.
* Milda applåder när någon gjort nåt bra.
I övrigt var det HELT tyst. Mellan frames så pratade ju dock folk. Jag insåg att detta måste vara den absolut värsta sport man kan följa med nån på om man inte är intresserad eller kan reglerna, för man kan ju inte ens fråga den man följde med om vad som händer. Dessutom är matcherna ganska långa. Den här matchen tog drygt 4 timmar. Om man inte kunde stå ut med tystnaden så kunde man dock köpa öronsnäckor där man kunde lyssna på BBC:s kommentatorer för matchen.

Det var då i alla fall väldigt kul att ha gått på en Snooker-match. Snooker på TV har helt klart sina fördelar, men det här var också bra, och även om jag nog inte går på nån mer match denna turnering, så går jag gärna igen i framtiden.